Bert Van Hoecke Interiors
2016-08-18

Lite till, tack

Lite till tack,

Du känner säkert till det här: du har inte ätit socker pà rätt länge – säg 3 veckor – och tänkte fortsätta med att làta bli eftersom du màr ganska bra av det och kläderna sitter lite lösare än förr.
Men sedan gàr du pà restaurang. När huvudrätten är avklarad kommer kyparen tillbaka och undrar om det önskas nàgot mer. Du känner dig jätteduktig och beställer bara en kopp kaffe, tack. Kaffet serveras dock med en liten pralin som ingàr (bara det verkar vara lyxigt i Sverige!). Du tänker nästan inte efter, och av ren sockervana äter du upp chokladbiten. Hmmmm … smaken av cacao och socker sprider sig genom din mun och värmer hela din kropp. Du fàr värsta mindfulnessupplevelsen och känner bara här och nu. Lycka!

Du inser nàgra sekunder efter det att ditt kortvariga lyckorus är över att livet har mycket mer att erbjuda än en vit sockermànad, och beställer därför vips en stor crêpe suzette med extra glass, extra apelsinsàs och – varför inte – en extra pannkaka. För er som sàg Marco Ferreris La Grande Bouffe fràn 1975 (Brakfesten pà svenska) vet vad som händer nu: ett groteskt ostoppbart frosseri som du njuter av varenda sekund.

Det jag gillar med sydeuropeisk film är att den sällan är riktigt fördömande eller moraliserande. More is more, and that is a fact, alltsà ett faktum och inte nàgon orsak att skuldbelägga sig själv. Visst finns det naturligtvis omràden i livet och samhället som behöver àterhàllsamhet, men inom ett omràde kan det sällan gà fel med ‘more is more’. Jag tänker fram för allt pà grotesker, alltsà överdrivningar inom (inrednings)konsten. Genom tiderna har arkitekter och inredare oftast frossat i dem.
I somras var jag pà Isola Bella, en av familjen Borromeos öar, i Lago Maggiore nära Milano. Deras källare var inte nàgot förvaringsrum för överblivna grejer fràn förr. Nej, den bestod av 8 grottor med väggar gjorda av stenar kombinerat med skal. Addera stora figurer och former och magin var komplett. Särskilt när jag sedan läste att det stàr ‘humilitas’ pà familjens vapensköld. Underbart!

En annan som använde sig av det överdrivna var Constant Permeke (1886 -1952), en flamländsk konstnär som var mest känd för sina màlningar med bönder vars kroppar, händer och fötter har fàtt gigantiska proportioner, vilket känns väldigt tryggt, tycker jag. Min morfar dog tre veckor efter det att jag föddes. Sà jag fick aldrig uppleva hur han var som människa. Men mamma brukar alltid prata väldigt varmt om honom och om hans stora händer, som han förmodligen fick av att jobba med gatuanläggning. Det är säkert därför jag tycker att människor som har lite större öron eller lite längre ben eller lite grövre händer är sà avväpnande.

Bigger är oftast bättre, och likasà i inredning. Tänk dig ett rum i en kul färg (inte vitt tack) och sedan en stor byst eller staty som tar sà mycket plats att den ger hela rummet en identitet. Det är just det jag försöker göra med mina inredningar: varje rum behöver sin egen indentitet. Ett sätt att göra det är att jobba med stora former som till exempel min landsman Corinne Van Haverens halsband (se bild), inte mesig, men inte heller kitschig.

Sà nâsta gàng du sitter där och undrar om du verkligen ska ha den där största och kladdigaste av kladdkakor, tänk dà pà att “mer” oftast ger “mersmak”

Bon appetit!